trots

Den så härliga två års trotsen har kommit hem till oss. Min annars snälla söta lilla kille har blivit som en tonåring i en tvårings kropp. Han skriker, slåss (eller försöker iaf) och gråter för ingenting. Det är än så länge inte så hemskt som jag trodde att det skulle bli men det hinner det fortfarande bli *flinar*. Han ska inte längre sova eller jo men inte på den tiden som vi bestämmer. Han är dock ganska cool på sättet han gör det. Vi lägger honom mellan 18-19 beroende på när han ska vara på dagis, den här veckan har det blivit kl 19. Efter att vi läst bok, just nu är Hur man gömmer en elefant poppis...kan nästan inte läsa för allt han vrålar är morris, och druckit välling så ska det sovas. Sambon den dummisen har lyckats vänja honom vid att somna med min nattlampa tänd, innan sov han i totalt mörker. Jag eller sambon säger gonatt och älskar dig och går ut. Det är fortfarande tyst dvs sonen säger ingenting men man hör hur han rumstrera bland sina leksaker. Han säger ingeting men man hör hur han snällt leker med sina leksaker för att han inte är trött. För både mig och sambon så är det helt ok för han vet att han ska sova och man kan faktiskt inte rå för att man inte är sömnig. Om han hade varit äldre hade han fått läsa men så duktig är han inte än ;) Efter ca 1½ till 2 timmar senare brukar det bli tyst (sonens favorit leksaker är leksaker som låter men som tur är inte låter FÖR mycket) då tassar jag eller sambon in för att hitta hela sonens säng full av leksaker och mitt i allt sover en mycket nöjd son. *ler* Det är sååå sött, måste ta en bild av det!
Sonens elaka ögoninfektion + trots är ingen rolig kombination, eftersom infektionen är mycket smittsam så kan vi inte leka med andra barn och han är för grinig för att vara ute och leka. *suckar* När sambon kommer hem är jag helt slut och är bara glad över att få pula ensam med middagen.

Den omtalade kusinen (sambons kusin) har blivit dumpad av sin sambo. Något som både jag och sambon har sett komma då vi aldrig mött ett par som bråkar så otroligt rått inför andra. Inte nog med det så har kusinen vid mer än ett tillfälle visat att man inte kan lita på henne. Men jag är ledsen för hennes skull, kan inte vara lätt när det är ett barn inblandat plus så många år. Sen kommer ju hela karusellen att hitta ny lägenhet, sälja den som de har och lyckas få till en bra tillvaro för deras son. Usch! Jag har blivit lite nojjig och fått min sambo att lova mig att han inte ska lämna mig *flinar*, töntig...jag...i know! Vi får se hur det går för dem då de fortfarande bor ihop, är ju så jäklans svårt att hitta lägenhet här i Stockholm.

På fredag ska min engelska uppsats vara klar, har jag ens börjat med den? Såklart inte men har tack vare min svägerska iaf kommit på vad den ska handla om. Elvis, it´s like the good ole´days och jag saknar dig som bara den. Lämna japan och kom tillbaka till mig!!