dröm

I drömmen skulle jag precis gå och lägga mig när jag märker att ytterdörren är öppen, jag kollar ut, ser en cykel och stänger sedan dörren. När jag stängt dörren kommer jag på att det är ju svärmors cykel och jag slänger upp dörren och skriker att det är vår cykel. Sen märker jag att det är ett gäng som gör inbrott, jag stänger dörren och låser. De har dock fattat att jag har sett dem och börjar rycka i dörren. Jag skriker efter min lillebror (fattar inte varför han var hemma hos oss men oh well). Gängledaren håller på och slår på dörrvredet så att handtaget går sönder sen öppnar han och börjar hota mig. Min lillebror (en tuff 19åring med lite tvivelaktiga kontakter) kommer och börjar jiddra men ledare som då tycker att jag är ointressant. Av någon anledning så tittar vi på vad som händer genom nyckelhålet. Gändledare går närmare och närmare lillebror och när han är riktigt nära så drar han fram en butterfly kniv. Jag öppnar då dörren men inser snabbt att jag inte har något att komma med. Lillebror har inte heller något vapen och jag ser att han har insett det. Då hör jag någon och ser pappa komma upp för trappan. Både jag och lillebror blir häpna, han ser ut som sig själv men ser ändå död ut. Han ler lite bistert ut och sen ställer han sig emellan gängledaren och lillebror. Du måste gå igenom mig säger pappa och jag ser ett sår på hans underarm som nog är efter hans dropp och morfin från sjukhuset. Pappa blinkar åt mig så jag vet att jag inte ska vara rädd. Gängledare sliter upp kniven igen men pappa bara skrattar, jag är redan död...vad kan du göra? Sen försvinner pappa helt plötsligt och gänget och lillebror med. Resten av familjen står sedan ensamma i trapphuset och förstår ingenting, en granne kommer ut och vi börjar prata. Sen helt plötsligt är lillebror tillbaka men en annan gängmedlem och de ska hämta något. Men lillebror känner igen gängmedlemmen och vet var han kommer ifrån och börjar pressa honom. Inget händer med oss.

Det var ingen läskig dröm, det brukar det nästan aldrig vara när pappa är med. Men nu när jag sitter här och skriver ner den så när jag kommer till delen med pappa så börjar jag gråta. Jag gråter för jag ibland glömmer precis hur mycket jag saknar pappa, det går liksom inte att vara ledsen hela tiden så när man inte är det glömmer man liksom. Jag vet att det låter skumt men det är svårt att beskriva. VArje dag som går saknar jag pappa, det går inte ens att förklara hur mycket. Sen blir jag så lessen för att sonen inte kommer att komma ihåg sin morfar. Igår glömde jag bort mig och tänkte att det här måste jag berätta för pappa, när blir det bättre? När kommer jag komma ihåg att jag inte kan prata med pappa längre? Måste gå till hans grav snart och prata med honom lite.