Saknad

Jag och sonen tog bussen till ICA idag, inte för att det ligger så långt bort utan för att jag hade lovat honom att vi skulle åka buss. Snacka om att jag kände mig lite töntig som åkte två stationer på bussen men lill fisen som satt och skrek helt hysteriskt bussen!! När vi steg av bussen såg jag 113s hållplats, det var bussen jag och sonen brukade ta när vi åkte och hälsade på min pappa på jobbet. Bara busshållplatsen fick mig att se pappa framför mig och jag började nästan gråta. Jag har nämligen glömt hur hans röst lät och hur underbart hans skratt var. Känns som jag håller på att tappa bort min pappa, även om jag är ganska säker på att allt kommer att komma tillbaka...allt utom min pappa. Jag orkar inte förklara för alla som tror att bara för att jag inte pratar om pappa hela tiden eller gråter hela tiden så är jag inte ledsen. Jag är ledsen nästan hela tiden och egentligen vill jag bara ligga i min säng och gråta men det kan jag inte. Min största rädsla är att min mamma också kommer att dö.

När kommer mitt hjärta att kännas lättare?
När kommer halsen sluta stocka sig när jag hör andra prata om sina pappor?
När kommer saknaden att sluta äta upp mig?